Wagner : en essä

Tvetydigheten i ett genomgående drag i Adornos tolkning av Wagner. Varje steg som Wagner tar framåt är också ett steg bakåt. Om Wagner definierade musik som en »övergångens konst« så är detta för Adorno en övergång som leder både mot en framtida musik och tillbaka till en tradition som Wagner försöker återskapa i en fantasmagori, i drömmen om allkonstverket, som blivit omöjligt i det moderna. Till viss del kan bokens inre spänningar kan för­klaras av dess långa tillkomsthistoria som spänner över ett och halvt decennium. Men de återspeglar också förskjutningar i Adornos förståelse av den moderna musikens födelse och filosofiska implikationer. Wagners behandling av dissonanserna, hans fria hantering av komponerandets scheman, instrumenteringens och färgens förmåga att skapa tektonik, statiken som formbildande princip, pekar alla in i samtidens problem. Theodor W. Adorno (1903 1969) var en av de ledande filosoferna inom Frankfurtskolan. Tillsammans med Max Horkheimer skrev han Upplysningens dialektik (1947). Han räknas till en av 1900-talets viktigaste filosofer och ägnade en väsentlig del av sin filosofi åt estetiska frågor, inte minst skrev han om musik. Översättaren Sven-Olov Wallenstein är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har överfört en lång rad filosofiska verk från italienska, tyska och franska till svenska, däribland sju böcker av Adorno. Han är också författare till studien Adornos musik.