Rättsprövning & rätten till domstolsprövning Upplaga 2

Rätten till domstolsprövning brukar uppfattas som en central rättssäkerhetsgaranti, fast i Sverige har vi haft en annan och egen syn på detta vad avser förvaltningsbeslut. Den prövning som kan fås hos regeringen, Boverket, Finansinspektioner etc. har ansetts lika god som prövning i någon domstol. Genom europarättens inverkan – inkorporering av Europakonventionen och medlemskap i EG – har situationen förändrats. De gamla traditionerna har successivt fått överges till förmån för europeiska principer med prövning i domstol – eller möjligen någon nämnd – och med krav på hur denna prövning skall vara utformad för att kunna godtas. Redan på mitten av 1980-talet stod det klart att svensk rätt inte höll måttet europarättsligt sett utan vi hade fällts i Europadomstolen för att tvister om civila rättigheter och skyldigheter (tillstånd om fast och lös egendom, dispenser från strandskydd etc.) inte kunde prövas i domstol. För att snabbt åtgärda denna brist tillkom Rättsprövningslagen år 1988 och Regeringsrätten fick i uppgift att rättspröva olika förvaltningsbeslut, t.o.m. regeringsbeslut. Genom åren har förekommit flera mycket uppmärksammade rättsprövningsmål, t.ex. stängning av Barsebäck (RÅ 1999 ref 76) och byggnation av Norra Länken genom Hagaparken (RÅ 1997 ref 18). Tillkomsten av denna lag var nödvändig, eftersom det politiskt sett inte fanns möjlighet att åstadkomma verkligt generella regler om domstolsprövning av traditionellt europeiskt snitt. Likväl betecknar författaren lagen som en ”nödvändig nödlösning”. Drygt 10 år senare bidrog rättsfall som Stallknecht (RÅ 1995 ref 58/NJA 1994 s 657) och Lassagård (RÅ 1997 ref 65) till att visa på negativa kompetenskonflikter mellan våra olika domstolar samtidigt som europarätten krävde just domstolsprövning. Problemet skulle lösas genom tillkomsten av FL 22 a § – om generell rätt till domstolsprövning i Länsrätt – men det finns skäl att undra hur generell den nya regeln verkligen är. Senare rättspraxis från Högsta Domstolen, t.ex. NJA 2001 s 22, visar på förekomsten av positiva kompetenskonflikter: Både allmän domstol och förvaltningsdomstol menar sig kunna pröva förvaltningsbeslutet ifråga. Ingendera av konflikterna är bra för den enskilde, som kan få tvista i åratal inför olika domstolar, och osäkerheten är utbredd – t.o.m. i juristkretsar – om vad som verkligen gäller. Ett rent lapptäcke av regler har åstadkommits för prövning av förvaltningsbeslut: Rättsprövninglagen, resning FPL 37 b §, FL 22 a §, AFDL 14 §, olika speciallagar om överklagande, RB 10:17, RP 5 §, gamla RB 10:26, §, EG-direktiv och Europakonvention samt – ovanpå detta – inhemsk och europeisk rättspraxis som spretar åt olika håll. I den andra upplagan har mycket skrivits nytt om bl.a. behörigheten för våra domstolar att pröva förvaltningsbeslut. Rättspraxis har följts upp i allmänna domstolar, i förvaltningsdomstolar, i EG-domstolen samt i Europadomstolen. Registren har utökats och i en bilaga redovisas praxis i statistiska termer. Boken fokuserar framförallt på rättsprövning – hur denna går till och hur praxis gestaltar sig – men har hela tiden en utblick på rätten till domstolsprövning allmänt sett.