Kroppens geni: Marit, Petter och skidåkningen som lidelse

Den långa vintern 2010 åker Sverker Sörlin skidor som aldrig förr, ser världens främsta åka skidor på teve, tänker oavbrutet på skidor. Sommaren därefter söker han upp Marit Björgen och Petter Northug i Norge, de som faktiskt är snabbast i världen. Han vill veta vad det är i deras bakgrund och kultur som gör att de åker så fort och vinner så ofta. Resultatet har blivit en essä som är ett reportage som är en självbiografi som är skidåkningens filosofi. Ingen har skrivit så här om skidor förr. »Hur fort går det att åka skidor om man åker fortast i världen? Inte fortare än man kan cykla, förstås. Det går heller inte fortare än att springa, skulle jag tro.I slutet av ett hundrameterslopp håller Usain Bolt fyrtiofem kilometer i timmen. Den snabbaste stafettsträcka som åkts på tio kilometer för herrar ligger strax över tjugo minuter, alltså trettio kilometer i timmen. Och då går det fortast i utförsbackarna. Upploppet kanske kan klaras i trettiofem kilometer i timmen för den snabbaste mannen och litet mindre, säg trettio, för den snabbaste kvinnan. Men jag kan ha fel. Kanske kan en man åka i femtio, en kvinna i fyrtio? Det måste ju också bero på föret. Tänk perfekt skarföre, och varför inte lätt medvind? Hur fort går det då? I tennis mäter man hastigheten på servarna. Jag har aldrig hört talas om någon som brytt sig om hastigheten förut. Eller också har jag bara varit ouppmärksam. Det kanske har sagts i någon sändning från svt, av Anders Blomquist, expertkommentatorn.«