Kan historiker bidra till ett mer rättvist minne? Under de senaste decennierna har det i många länder förts historiska debatter som påminner om rättegångar.
Enskilda aktörer, ideologier, stater och hela kulturer har placerats på de anklagades bänk. I Sverige har "68" blivit en omstridd ort i det offentliga
minnet och det har talats om "vänsterns skuld", om brott och bekännelser.
Att diskussioner om det förflutna har kommit att fungera som ett slags samhällelig historiedomstol väcker frågor om historikerns uppgift i samhället och om historievetenskapens relation till juridik, politik och etik. När tolkningsdispyter inte bara handlar om vad som faktiskt hände utan också om hur det förflutna ska bedömas, hur kan värderingen av det förflutna hanteras för att främja en fruktbar bearbetning av konflikten? Om sådana bedömningar ska vara något mer än tillhyggen i politiska uppgörelser och godtyckligt tyckande, hur kan bedömningarna underbyggas och kritiseras?
Inom den juridiska sfären har rättvisa utgjort ett viktigt ideal. Kan historiska berättelser och bedömningar vara orättvisa? Vad innebär i så fall en rättvis berättelse och ett rättvist minne? Dessa frågor behandlas i relation till debatten om "68" i Sverige. Genom att använda domstolen som analogi belyses
olika roller som historiker kan spela, såsom åklagare, försvarsadvokat,
domare eller åtalad och vilken betydelse det kan ha i tolkningskonflikter.
I Historia som domstol använder historikern Martin Wiklund
domstolsanalogin och idéer om juridisk och retorisk argumentation
som inspirationskälla för att tänka historia på ett sätt som
kan främja en meningsfull hantering av historiska tolkningskonflikter
och som sätter värderingen av det förflutna i centrum.
Åtkomstkoder och digitalt tilläggsmaterial garanteras inte med begagnade böcker