Barns rätt till sin röst : om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter; Margareta Rönnberg; 2014

Barns rätt till sin röst : om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter Upplaga 1

av Margareta Rönnberg
Varför är barn förvägrade rätten att rösta? Svaret är så ”självklart”, att frågan vanligtvis inte ens anses behöva ställas – än mindre besvaras. Här skärskådas dock argumenten mot rösträtt för barn och (den absurda?) slutsatsen blir: det finns inga hållbara skäl för att barn inte ska ses som samhällsmedborgare, med samma rätt som vuxna att delta i allmänna och lika val. Detta hävdar barnkulturforskaren och professorn i filmvetenskap, Margareta Rönnberg. Själviska vuxna är emellertid ovilliga att ge upp sina privilegier och oförmögna att tolka barns politiska handlingar såsom politiska. Överlag kännetecknas vuxna av ointresse för barns åsikter. Såväl i vardagen som i tv- och tidningsdebatter och nyhetssändningar får barn nästan aldrig komma till tals i frågor som i högsta grad rör (även) dem. Rönnberg undrar t ex: - Varför handlar bara 7% av Rapports och Aktuellts 392 inslag i januari valåret 2014 om något som direkt anknyter till barn? Och varför får barn endast uttala sig i 2,3%? Mest om snön... - Varför har Barnombudsmannen enbart ett diskussionsforum för tjänstemän och politiker, men inget för barn? - Varför har Statens medieråd, som enligt förordningen särskilt ”ska tillvarata barns och ungas egna erfarenheter”, inga Unga röster på sin sajt – men uppemot 400 vuxna åsikter? - Varför hörs ramaskrin så fort ledsna barn syns och tillåts yttra sig i tv om vuxna? Här lyfts emellertid även några faktaserier och dokumentärer i tv fram, i vilka barn fått göra sin röst hörd. Dessa är inte från de senaste två decennierna... Beror barns minskade hörbarhet i media – paradoxalt nog – kanske på FN:s konvention om barnets rättigheter, som i år firar sin 25-årsdag? Varför ”förkortas” denna alltid Barnkonventionen, medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna däremot aldrig kallas för Människodeklarationen? ”Adulto-normativitet” kallar Rönnberg föreställningen att vuxnas tolkningar och intressen ska ges tolkningsföreträde även i fallet med sådant som främst är avsett för barn: barnfilm t ex. Boken ger åtskilliga exempel på att redan förskolebarn kan och begriper mer än vuxna, men ändå tas ingen hänsyn till småfolkets kloka synpunkter. Vuxna är i detta avseende oregerliga. För barns vidkommande förordas här rösträtt för alla åldrar, Pippitestet, myndighetsmodererade diskussionsforum öppna för barn enbart, samt barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå.
Varför är barn förvägrade rätten att rösta? Svaret är så ”självklart”, att frågan vanligtvis inte ens anses behöva ställas – än mindre besvaras. Här skärskådas dock argumenten mot rösträtt för barn och (den absurda?) slutsatsen blir: det finns inga hållbara skäl för att barn inte ska ses som samhällsmedborgare, med samma rätt som vuxna att delta i allmänna och lika val. Detta hävdar barnkulturforskaren och professorn i filmvetenskap, Margareta Rönnberg. Själviska vuxna är emellertid ovilliga att ge upp sina privilegier och oförmögna att tolka barns politiska handlingar såsom politiska. Överlag kännetecknas vuxna av ointresse för barns åsikter. Såväl i vardagen som i tv- och tidningsdebatter och nyhetssändningar får barn nästan aldrig komma till tals i frågor som i högsta grad rör (även) dem. Rönnberg undrar t ex: - Varför handlar bara 7% av Rapports och Aktuellts 392 inslag i januari valåret 2014 om något som direkt anknyter till barn? Och varför får barn endast uttala sig i 2,3%? Mest om snön... - Varför har Barnombudsmannen enbart ett diskussionsforum för tjänstemän och politiker, men inget för barn? - Varför har Statens medieråd, som enligt förordningen särskilt ”ska tillvarata barns och ungas egna erfarenheter”, inga Unga röster på sin sajt – men uppemot 400 vuxna åsikter? - Varför hörs ramaskrin så fort ledsna barn syns och tillåts yttra sig i tv om vuxna? Här lyfts emellertid även några faktaserier och dokumentärer i tv fram, i vilka barn fått göra sin röst hörd. Dessa är inte från de senaste två decennierna... Beror barns minskade hörbarhet i media – paradoxalt nog – kanske på FN:s konvention om barnets rättigheter, som i år firar sin 25-årsdag? Varför ”förkortas” denna alltid Barnkonventionen, medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna däremot aldrig kallas för Människodeklarationen? ”Adulto-normativitet” kallar Rönnberg föreställningen att vuxnas tolkningar och intressen ska ges tolkningsföreträde även i fallet med sådant som främst är avsett för barn: barnfilm t ex. Boken ger åtskilliga exempel på att redan förskolebarn kan och begriper mer än vuxna, men ändå tas ingen hänsyn till småfolkets kloka synpunkter. Vuxna är i detta avseende oregerliga. För barns vidkommande förordas här rösträtt för alla åldrar, Pippitestet, myndighetsmodererade diskussionsforum öppna för barn enbart, samt barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå.
Upplaga: 1a upplagan
Utgiven: 2014
ISBN: 9789197761420
Förlag: Filmförlaget Margareta Rönnberg
Format: Häftad
Språk: Svenska
Sidor: 192 st
Varför är barn förvägrade rätten att rösta? Svaret är så ”självklart”, att frågan vanligtvis inte ens anses behöva ställas – än mindre besvaras. Här skärskådas dock argumenten mot rösträtt för barn och (den absurda?) slutsatsen blir: det finns inga hållbara skäl för att barn inte ska ses som samhällsmedborgare, med samma rätt som vuxna att delta i allmänna och lika val. Detta hävdar barnkulturforskaren och professorn i filmvetenskap, Margareta Rönnberg. Själviska vuxna är emellertid ovilliga att ge upp sina privilegier och oförmögna att tolka barns politiska handlingar såsom politiska. Överlag kännetecknas vuxna av ointresse för barns åsikter. Såväl i vardagen som i tv- och tidningsdebatter och nyhetssändningar får barn nästan aldrig komma till tals i frågor som i högsta grad rör (även) dem. Rönnberg undrar t ex: - Varför handlar bara 7% av Rapports och Aktuellts 392 inslag i januari valåret 2014 om något som direkt anknyter till barn? Och varför får barn endast uttala sig i 2,3%? Mest om snön... - Varför har Barnombudsmannen enbart ett diskussionsforum för tjänstemän och politiker, men inget för barn? - Varför har Statens medieråd, som enligt förordningen särskilt ”ska tillvarata barns och ungas egna erfarenheter”, inga Unga röster på sin sajt – men uppemot 400 vuxna åsikter? - Varför hörs ramaskrin så fort ledsna barn syns och tillåts yttra sig i tv om vuxna? Här lyfts emellertid även några faktaserier och dokumentärer i tv fram, i vilka barn fått göra sin röst hörd. Dessa är inte från de senaste två decennierna... Beror barns minskade hörbarhet i media – paradoxalt nog – kanske på FN:s konvention om barnets rättigheter, som i år firar sin 25-årsdag? Varför ”förkortas” denna alltid Barnkonventionen, medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna däremot aldrig kallas för Människodeklarationen? ”Adulto-normativitet” kallar Rönnberg föreställningen att vuxnas tolkningar och intressen ska ges tolkningsföreträde även i fallet med sådant som främst är avsett för barn: barnfilm t ex. Boken ger åtskilliga exempel på att redan förskolebarn kan och begriper mer än vuxna, men ändå tas ingen hänsyn till småfolkets kloka synpunkter. Vuxna är i detta avseende oregerliga. För barns vidkommande förordas här rösträtt för alla åldrar, Pippitestet, myndighetsmodererade diskussionsforum öppna för barn enbart, samt barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå.
Varför är barn förvägrade rätten att rösta? Svaret är så ”självklart”, att frågan vanligtvis inte ens anses behöva ställas – än mindre besvaras. Här skärskådas dock argumenten mot rösträtt för barn och (den absurda?) slutsatsen blir: det finns inga hållbara skäl för att barn inte ska ses som samhällsmedborgare, med samma rätt som vuxna att delta i allmänna och lika val. Detta hävdar barnkulturforskaren och professorn i filmvetenskap, Margareta Rönnberg. Själviska vuxna är emellertid ovilliga att ge upp sina privilegier och oförmögna att tolka barns politiska handlingar såsom politiska. Överlag kännetecknas vuxna av ointresse för barns åsikter. Såväl i vardagen som i tv- och tidningsdebatter och nyhetssändningar får barn nästan aldrig komma till tals i frågor som i högsta grad rör (även) dem. Rönnberg undrar t ex: - Varför handlar bara 7% av Rapports och Aktuellts 392 inslag i januari valåret 2014 om något som direkt anknyter till barn? Och varför får barn endast uttala sig i 2,3%? Mest om snön... - Varför har Barnombudsmannen enbart ett diskussionsforum för tjänstemän och politiker, men inget för barn? - Varför har Statens medieråd, som enligt förordningen särskilt ”ska tillvarata barns och ungas egna erfarenheter”, inga Unga röster på sin sajt – men uppemot 400 vuxna åsikter? - Varför hörs ramaskrin så fort ledsna barn syns och tillåts yttra sig i tv om vuxna? Här lyfts emellertid även några faktaserier och dokumentärer i tv fram, i vilka barn fått göra sin röst hörd. Dessa är inte från de senaste två decennierna... Beror barns minskade hörbarhet i media – paradoxalt nog – kanske på FN:s konvention om barnets rättigheter, som i år firar sin 25-årsdag? Varför ”förkortas” denna alltid Barnkonventionen, medan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna däremot aldrig kallas för Människodeklarationen? ”Adulto-normativitet” kallar Rönnberg föreställningen att vuxnas tolkningar och intressen ska ges tolkningsföreträde även i fallet med sådant som främst är avsett för barn: barnfilm t ex. Boken ger åtskilliga exempel på att redan förskolebarn kan och begriper mer än vuxna, men ändå tas ingen hänsyn till småfolkets kloka synpunkter. Vuxna är i detta avseende oregerliga. För barns vidkommande förordas här rösträtt för alla åldrar, Pippitestet, myndighetsmodererade diskussionsforum öppna för barn enbart, samt barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå.
Begagnad bok (0 st)
Begagnad bok (0 st)