Vladimir Lossky och Paul Evdokimov

I den strida ström av landsflyktiga intellektuella, konstnärer och filosofer som den revolutionen utlöste öppnades Rysslands andliga och

intellektuella skattkammare för Västeuropa. Det fanns de som redan var i mogen ålder när de flydde bolsjevikerna eller utvisades av dem,

och som fortsatte att skriva främst på ryska. Men det fanns också de som var unga, som hade vuxit upp i Ryssland och tagit del av dess

arv, men tillbringade hela sitt verksamma liv i främmande land. Det är den generationen som med rätta kan kallas brobyggare.

Främst bland dem var Vladimir Lossky (1903-1958) och Paul Evdokimov (1900-1970). Lossky kom till Frankrike på det berömda

skeppet från S:t Petersburg med alla utvisade filosofer, och Evdokimov, som hade kämpat med vita armén under tre år, flydde via Konstantinopel till Paris med sin mor. Båda engagerade sig i sitt nya hemland och i kyrkan - Lossky intellektuellt, som lärare på Collège de France och aktiv församlingsmedlem i den ryska exilkyrkan, och Evdokimov som andlig tänkare och förkämpe för ekumeniken, rotad i den stora

österländska traditionen. Båda analyserade med skärpa den västerländska kulturens situation och pekade mot det glömda arvet från »den andra kristenheten« - Bysans, de grekiska fäderna och Rysslands staretser. Deras budskap och exempel förblir av största vikt i en kyrka

som fortfarande inte har lärt sig att andas »med två lungor« och i en kultur som riskerar att förlora känslan för det heliga.