Subjektivitet och sanning

”Arbetshypotesen är den här: det är riktigt att sexualiteten som erfarenhet inte är oberoende av koderna och förbudssystemen, men man måste också komma ihåg att dessa koder är förvånansvärt stabila, kontinuerliga och trögrörliga. Dessutom måste man komma ihåg att vårt sätt att hörsamma eller överskrida dem också förefaller vara stabilt och repetitivt. På en punkt kan vi däremot se en historisk rörlighet, den punkt som troligen förändras oftast, som är skörast, och det är erfarenhetens modaliteter.” År 1981 håller Foucault föreläsningar vid Collège de France som ger en ny impuls åt hans projekt om en ”sexualitetens historia”. De olika levnadskonsterna framträder nu som ett meningsbärande centrum utifrån vilket en ny tanke om subjektiviteten skulle kunna utvecklas. Foucault inleder även en problematisering av etiken fattad som ett tålmodigt utarbetande av en självets relation till sig själv. Det är undersökandet av den sexuella erfarenheten under antiken som möjliggör den nya konceptualiseringen. Inom ramarna för denna studie analyserar Foucault medicinska skrifter, skrifter som avhandlar äktenskapet, kärlekens filosofi eller de erotiska drömmarnas prognostiska värde – för att där finna vittnesmål om ett förhållande till njutning (afrodisia) i vilket subjektet struktureras på ett sätt som föregår både den kristna besattheten av köttet och den moderna konstruktion som utgår från en vetenskap om sexualiteten. Utmaningen ligger i själva verket i att visa att den tålmodiga och ändlösa begärshermeneutiken är en kristen uppfinning. För att ge belägg för sin tes måste Foucault få grepp om vad som är specifikt utmärkande för de antika självteknikerna. Under dessa föreläsningar undersöker Foucault framför allt det primat som grekerna gav åt motsatsförhållandet aktiv-passiv, liksom den kejserliga stoicismens utarbetande av en äktenskaplig modell som understryker betydelsen av osviklig trohet och reciprokt känslomässigt utbyte, en modell som också leder till att homosexualiteten diskvalificeras.