Gustaf Wingren (19102000) var en av de mest framstående och kontroversiella teologerna i det svenska nittonhundratalet. När man läser Skapelsen och lagen, evangeliet och kyrkan slås man genast av intensiteten och den sällsamma energi som präglar hans framställning. Detta är ingen tillfällighet; för Gustaf Wingren var teologi nämligen något mer än kristen idéhistoria. Det teologiska arbetet var på liv och död. Teologi var på riktigt. Och utifrån den gustafwingrenska optiken fanns det få, om några, områden i livet där inte en teologisk problematik kunde friläggas. Att tyda varje människas liv som en del av Guds liv i skapelsen var, enligt honom, en nödvändighet för att alls förstå den kristna tron: »Man kan inte sätta ner evangeliet och kyrkan i en tom värld utan att skada evangeliet och kyrkan.« Därför är det heller inte möjligt att förstå hur Kristus och kyrkan hänger samman om man inte samtidigt framställer den positiva relationen mellan kyrkan och mänskligheten. Eftersom kristen tro handlar om människoblivande fungerar evangeliet och kyrkan som en del av Guds återställelse av människan och skapelsens återvändande hälsa: »Dopet vill ju ge den döpte sann mänsklighet, icke kyrklighet [] Men sann mänsklighet kan ingen få utan att dö, på vardagsplanet, och uppstå, på vardagsplanet.« Trots att det har gått mer än ett halvt sekel sedan texterna i denna volym första gången gick i tryck, och trots att författaren själv hade den uttryckliga intentionen att de skulle samlas i ett verk, så har denna bok faktiskt aldrig tidigare utkommit. Först nu har Gustaf Wingrens två böcker från 1958 och 1960 som tillsammans bildar en helhetsframställning av den kristna tron, en dogmatik samlats i en volym.
Åtkomstkoder och digitalt tilläggsmaterial garanteras inte med begagnade böcker