Mänskliga naturens framtid

Med "Den mänskliga naturens framtid" tar Jürgen Habermas på nytt till orda i en aktuell politisk debatt. Det handlar om den genteknologiska utvecklingen, som enligt Habermas väcker frågor som angår vår självförståelse som artsvarelser. Han försöker reda ut våra i högsta grad sammansatta intuitioner, och fäster avgörande uppmärksamhet vid distinktionen mellan det »framvuxna» och det »framställda». »Det oroande fenomenet», skriver han, »är utsuddandet av gränsen mellan den natur som vi är och den organiska utrustning som vi ger oss. Det perspektiv ur vilket jag betraktar den samtida diskussionen om behovet av en reglering av gentekniken utgörs av följande fråga: vilken betydelse har det för den egna livs-föringen och vår självförståelse som moraliska väsen att de genetiska grundvalarna för vår kroppsliga existens inte står till förfogande?» Titelessän har kompletterats med en efterskrift där Habermas tar upp invändningar som han mött från amerikanska och tyska filosofer. Boken innehåller dessutom en uppsats om förhållandet mellan en kantiansk rättviseetik och en kierkegaardsk existensetik, samt Habermas föreläsning vid mottagandet av den tyska bokhandelns fredspris i oktober 2001, som ställer frågan om förhållandet mellan tro och vetande, religion och vetenskap, i moderna, sekulariserade samhällen.