Lyrikvännen 5(2018)

Håven och glasburken med etertussen i. Spännbrädet, smörpappersremsorna och alla knappnålar. När jag sammanställt detta nummer har minnen från några barndomssomrar på sjuttiotalet smugit sig på. Jag har återupplevt stämningar, dofter och ljud från knastertorra ängar och susande tallskogar där jag och min bror jagade sorgmantlar, pärlemorfjärilar och blåvingar. Och åter har jag känt längtan efter att verkligen få se en apollofjäril i flykt eller en ekoxe vid en murken stubbe. Men att fånga dem och nåla upp dem? Det känns främmande idag. ”Småkryp i poesin” blev rubriken på temadelen denna gång. Om jag varit mer vetenskapligt korrekt skulle den hetat ”Leddjur i ­poesin” (alltså insekter, spindeldjur, mångfotingar och kräftdjur). Men det hade riskerat att ge besynnerliga associationer. Hur som helst var jag nyfiken på att försöka förstå hur småkrypen används inom lyriken, och var de håller till. Till min hjälp fick jag fyra utmärkta skribenter. Den mångkunnige Bengt af Klintberg har botaniserat i sin omfattande poesihylla och funnit många intressanta ting. Till exempel att det var hos 1920-talets finlandssvenska modernister som småkrypen började användas på allvar i lyriken. Och att de fanns i ovanligt stora mängder i den svenska poesin på 1950-talet. Den såväl kultur- som naturkunnige essäisten Staffan Börjesson skriver om fjärilarna och deras skiftande användning i dikten, och introducerar Nabokov som fjärilspoet. Niklas Schiöler utforskar insekterna i amatör­entomologen Tomas Tranströmers dikter, och finner dem i högst skiftande sammanhang. Och slutligen tittar Anna Hulten­heim närmare på spindlarna hos Inger Christensen och Gunnar Ekelöf, med spännande sidoblickar mot såväl Baudelaire, Mallarmé som ­Louise Bourgeois. Under vinjetten ”nyskrivet” får vi ta del av diktsviter av Erik Bergqvist och Ida Mirow. Jenny Tunedal presenterar den unga brittiska poeten Emily Berry i färska översättningar. Isabella Nilsson ger därpå inspirerande och lätt hisnande perspektiv på nonsenspoesin utifrån en dikt av Mervyn Peake. Och som vanligt avslutas numret med läsvärd och skarpsinnig kritik, av såväl nya diktsamlingar som av böcker om poesi.