Konstitutionella gränser för ömsesidigt erkännande i EU-rätten – med särskild hänsyn till straffrättssamarbetet

Ömsesidigt erkännande är en central del av EU-rätten både vad gäller straffrättssamarbetet och den inre marknaden. På straffrättsområdet har det utvecklats till den huvudsakliga metoden för att underlätta lagföring av brottsmisstänkta som rör sig över gränserna, liksom för att få till stånd effektiv verkställighet av straff vid gränsöverskridande brottslighet av olika slag. Ömsesidigt erkännande på straffrättsområdet berör per definition skyddet för grundläggande rättigheter. Här har utvecklingen gått mot att EU-domstolen kommit att utöva kontroll över medlemsstaternas respekt för såväl materiella som processuella grundläggande rättigheter i samband med tillämpningen av bestämmelser om ömsesidigt erkännande. EU-domstolen har genom olika typer av skydd för enskilda skapat (EU-rättsliga) konstitutionella gränser för ömsesidigt erkännande i EU-rätten som kompletterar rättighetsskyddet i den relevanta sekundärrättsliga lagstiftningen. Det innebär också att straffrättssamarbetet får alltmer påtagliga överstatliga drag. EU-domstolen har också utvecklat vissa standarder till skydd för grundläggande rättigheter i samband med ömsesidigt erkännande som ersätter medlemsstaternas skydd men samtidigt är mindre långtgående än EU-rättens skydd för grundläggande rättigheter. Det aktualiserar också frågor om det konstitutionella förhållandet mellan medlemsstaterna och EU, eftersom det innebär att EU utövar kontroll över medlemsstaterna utan att det finns någon klar grund för det i EU-fördragen. Carl Lebeck är jur.dr. i offentlig rätt och lektor vid Juridiska institutionen, Stockholms Universitet. Han har tidigare publicerat Konstitutionella gränser för tillämpning av överstatlig rätt (ak. avh. Jure 2019), Legalitetsprincipen i förvaltningsrätten (Norstedts Juridik, 2018) och EU-stadgan om grundläggande rättigheter (Studentlitteratur 2016).