Konsten 1915-1950 - Signums svenska konsthistoria

Sverige förskonades från världskrigens våld och mellankrigstidens hårda motsättningar och extrema politiska massrörelser. Vårt land var ett undantag. I folkhemmet sökte man samförstånd och ville fostra goda medborgare. Folkrörelserna växte sig starkare, inte minst de som knöt an till socialdemokratin, Kooperativa förbundet, HSB, ABF och fackföreningsrörelsen, som alla uppriktigt verkade för att göra tillvaron lättare för det stora flertalet. Men man gav också vika för frestelsen att styra och ställa för de enskilda människorna, och det även i estetiska frågor - ett utslag av förmynderi och moralism. Men den andra sidan av saken var att Sverige nu fick en konstindustri och en arkitektur av högsta klass, även internationellt sett. För första gången arbetade arkitekter, formgivare, standardiseringsexperter, hemkonsulenter, folkbildare, fabrikanter och försäljare med att förse alla svenskar, inte bara de välutbildade och välbeställda, med industriellt tillverkade vackra, hållbara och funktionella ting, bostäder, möbler, textilier, porslin, glas, spisar, kylskåp, telefoner, badkar...De kollektivistiska idealen gynnade åtminstone för en tid en mängd begåvade individer - formgivare och mönsterskapare. Också bildkonsten blev en angelägenhet för politiken. Konsten skulle göras tillgänglig för alla. Nationalmuseum organiserade tillsammans med ABF söndagsföreläsningar, ordnade visningar för Stockholms skolbarn och ställde samman utställningar som sändes ut på vandring över hela landet. En ny institution, Statens konstråd, inrättades med uppgift att förse offentliga byggnader med konstverk. Bildkonsten levde dock sitt eget liv, rikt och omöjligt att styra. Konstens tradition var individualistisk. De flesta konstnärer var trots allt tämligen likgiltiga för hur deras konstverk uppfattades av de många.