Katastrofens skrift

Maurice Blanchots (1907-2003) filosofiska verk är förhållandevis okända i Sverige, trots att ett flertal kända franska filosofer har tagit djupa intryck av honom. I hans egen generation gäller det Levinas och Bataille och i den poststrukturalistiska generationen Derrida, Foucault, Lyotard, Deleuze m.fl. Själv har han förblivit i bakgrunden, men hans språkliga experiment har varit en resonansbotten för hela den postmoderna litteraturen.

Katastrofens skrift, som utkom 1980, baseras på tidigare utgivna fragmentsamlingar och blev Blanchots sista större bok, ett slags testamente, som förenar meditationer över Förintelsen med meditationer över livets grundvillkor, över skrivandet, döden och döendet.

Katastrofens skrift rör sig labyrintiskt och kryptiskt i vindlingar som försvinner och återkommer. Metoden är fragmentarisk. Teman dyker upp och försvinner utan att anledningen sägs. De insikter som ska uttryckas kräver fragmentets och antydningens form snarare än systematiska redogörelser. Blanchot står här i en lång tradition av öppning mot det dunkla, svårutsagda, mystiska - från Herakleitos till romantikerna och vidare till Nietzsche.

Katastrofen och dess variantbegrepp - döendet, det fragmentariska, utsidan, det neutrala, det passiva - hänvisar både till en erosion inom jaget utan jag och till ett mötets och ansvarets förstärkande av det avstånd som skiljer jaget från den Andre. Katastrofen är det allt skingrande.

»Katastof» (désastre) i titeln är hämtat från Mallarmés diktrad om Edgar Allan Poes, och poesins, gravsten (»Calme bloc ici-bas chu d'un désastre obscur»), medan écriture är en omöversättning av Heideggers Dichtung. Dichtung handlar om konstnärens möjlighet att göra sig till ett medium för Varat. Écriture är Blanchots ord för en i grunden paradoxal process genom vilken den skrivande själv går under och »blir ingen».

Katastrofen förbinder Blanchot med Förintelsen som leder honom både in mot den judiska traditionen och utöver den, till reflektioner över Förintelsen som en »historiens absoluta händelse».

Maurice Blanchot började efter studier i filosofi och tyska i Strassbourg att arbeta som journalist i början av 30-talet. Han skrev för den högerradikala pressen. Nationalsocialismen blev emellertid för honom en vändpunkt. Till följd av lyckliga omständigheter undgick han exekution av tyska soldater 1944.

Efter andra världskriget etablerade sig Blanchot som en inflytelserik kritiker och politiskt understödde han Algeriets frigörelsekamp. Hans första roman, Thomas l'obscur, utkom 1941 - även om sådana traditionella genrekriterier inte passar denna eller hans senare litterära texter.