Det som vi aldrig anat : om försoning med livet och döden - sonettkransar. Upplaga 1

Recension i Katolskt Magasin nr 7/2020 av Birgit Ahlberg-Hyse ”Poesikonst av högsta dignitet framträder i Agnete Kinmans bok Det som vi aldrig anat, med underrubriken Om försoning med livet och döden, där hon klär livets avgörande skeden i sonettens dräkt. Förra året gav Agnete Kinman ut Tankar om Guds närvaro – och vår, anmäld i Km nr 9/2019. Hon belyste människans längtan efter Gud och vittnade om Guds svar i medlidande och omsorg. Hennes utgångspunkt var erfarenheterna från livet som läkare, präst i Svenska kyrkan och själavårdare inom S:t Lukas. Nu ges samma bakgrund en ny gestaltning när hon lämnar prosan för lyriken. Och hon gör det inte lätt för sig genom att använda sonetten, denna strängt behärskade diktform… Agnete Kinman går till och med ännu längre in i disciplinen när hon tar förstaraderna från fjorton sonetter, binder ihop dem till en femtonde och skapar en så kallad sonettkrans. Finns någon innehållslig substans kvar när så höga krav ställs på formen? Ja – och det är förunderligt. Med elegans berättar Kinman om människor hon mött, om kärleken, sveket, tilliten, tvivlet, livskraften, döendet och – i en sista rörande sonett – försoningen med livet och döden. Boken har fyra sonettkransar med varsitt specifikt innehåll och trots att rader återanvänds behålls essensen i varje krans. Den varma inlevelsen finns där trots att orden är noga utmejslade i nödvändig stilisering. De bildar en väv, utsökt som den finaste damast där varp och inslag kan vara av samma färg men där ändå ett eget mönster framträder tydligt. Med sina sonettkransar visar Agnete Kinman att hon, utöver sin medicinska och pastorala kapacitet, är en poet med särskild begåvning.” Recension av Lars Ringberg Det är en fascinerande läsning, inte bara för det varma temat om att försonas, utan för att poesin är skriven i sonettkransar. Varje första rad i en vers, skriven som en sonett, återvinns i den sista versen där raderna tillsammans bildar en sorts essens av hela sonettkransen. För mig innebar detta att det dikten ville berätta framträdde sakta, bit för bit, som ett gammaldags fotografi i framkallningsbadet, där till sist varje detalj blir synlig i den allra sista sonetten. Jag läste sedan också en av de fyra sonettkransarna som högläsning för min fru och son. De lyssnade andäktigt. Orden ligger så fint i munnen och temat är både gripande och uppbyggligt. Ur brev från Inger Giertz, Präst Från “föräldrars trygga famn”, som är en närvaro av helighet, men också av aningen om den större heligheten, det inte kända som ändå finns, som bär nu och som finns också då timglasets sand når botten. ––– Du talar ömt och djupt om hur befrielse och växt kan komma, då någon öppnar sig för att lyssna lyhört och fördomsfritt på en som försiktigt, steg för steg, delar med sig av sitt livs barlast. En tidigare oanad frihet inträder i hennes liv och en djupare gemenskap mellan de två som delat. ––– Vilken finstämd skildring av en människa som står framme vid dödens port! Här finns det sanna konstaterandet att vi inget vet - enligt vanliga definitioner på vetande- om vad som finns bakom dörren. Inte heller om meningen med vårt liv. Och ändå finns ett vetande hos denna döende kvinna. Ett vetande som bär. Hon kan summera sitt liv i tacksamhet. Hon kan lämna de sina, trots att det smärtar, för hon anar bron till Ljuset. Hon kan se hur det mörka och svåra ändå blivit till glädje och växt. Jag kommer bära med mig din fina bild av “nattens livsdroppar i livets daggbladsskål”. Så sant och så vackert! Nattens mörker och kyla är förutsättningen för det livgivande vattnet! Tack för den bilden! ––– Tack, Agnete, för en fin bok!” Personlig kommentar av Henrik Ranby, universitetslektor och författare till sonettsamlingen Museum. "I [boken] fann jag en fin balans mellan innehåll och form och något skenbart självklart som det säkert ligger mycket arbete bakom. Tack alltså för fin, intressant och inspirerande läsning. Jag kommer att återvända till Det som vi aldrig anat fler gånger och reflektera mer över försoningstanken.”