Att gå vidare

Detta är en kärlekshistoria. En kärlekshistoria om en byggnad. Nora Ephron skriver här rappt och underhållande om sin djupa och blinda kärlek till huset Apthorp i New York. Det blir en beskrivning av människorna som bor där: filmstjärnor, barnfamiljer och nyfikna portvakter portvakter som ägnar sig åt allt annat än att faktiskt öppna själva porten.

För många år sedan, då jag gick i analys, brukade min terapeut säga: Kärlek är hemlängtan. Vad hon menade var att man har en tendens att bli kär i någon som påminner en om någon av ens föräldrar. Detta är naturligtvis en sådan sak som analytiker säger, även om det egentligen inte alls är sant. I stort sett varenda människa på vår planet kan påminna en om något hos en av ens föräldrar, även om det så bara är en smilgrop. Men nog med utvikningar. Det jag vill ha fram är att kärlek möjligen är hemlängtan, men att hemlängtan högst definitivt handlar om kärlek.

Nora Ephron (1941-2012) var en amerikansk författare, journalist, filmregissör, manusförfattare och filmproducent. Mest känd är hon för sina romantiska komedier, såsom Sömnlös i Seattle och Du har mail, som hon både skrev manus till och regisserade.

Nora Ephron medverkade också i magasin som New York och The New Yorker med vassa och ironiska essäer, och hon har skrivit ett flertal självbiografiska verk i vilka hon bland annat skildrat åldrandet. Ett av dem är Jag gillar inte min hals och andra tankar om att vara kvinna (2007) som novellen Att gå vidare är hämtad ur. Om boken skrev Göteborgs-Posten: “Texterna skrivs fram med en besvärjande energi och humor, identifikationen är omedelbar.”

Nora Ephrons sista publicerade verk, innan hon gick bort i leukemi, är Jag minns ingenting och andra betraktelser